BingoLotto-chock för Jan Bylund

Jan Bylund hade inte mer än ett par program i kroppen som programledare när han skulle leda BingoLottos 20-årsjubileum. En kaosartad sändning med tjôtglada gäster och spräckta tidsscheman fick Janne att tro att tumult och kallsvettningar var vardagsmat som programledare för BingoLotto.

Vad var tjusningen med att leda BingoLotto?

– Dels var det spännande att få göra direktsändning och sedan att få leda något som så tydligt gör avtryck – att man faktiskt kunde se hur mycket pengar som gick till idrotten varje vecka. Det tycker jag var tjusningen, att det var så tydliga och klara mål vårt pengarna skulle gå.

Det finns mycket känslor bland BingoLottos trogna tittare – vad tror du det beror på?

– BingoLotto är ett program som engagerar. I och med att det är direktsändning så blir det något som engagerar. Det direkta tilltalet till publiken, när möjligheten finns att tittaren till och med känner personen som ringer in till programmet i direktsändning – ja, då blir det engagemang. Är programmet direktsänt blir det en ”här och nu”-känsla som är svårslagen och som inte går att fabricera. Och det är oslagbart. 

BingoLotto lever vidare efter 25 år – hur är det möjligt?

– BingoLotto är en glasklar spelidé. Att spela BingoLotto är inte svårt, alla kan haka på – i kombination med direktsändningen. Man lever med i programmet. Jag tror också att tittaren har med sig i bakhuvudet att man bidrar till föreningslivet och ungdomarnas framtid. Känslan av att man förenar nytta med nöje. Och det konceptet är ju unikt, det finns inga andra som gör det så tydligt som BingoLotto – allt överskott går oavkortat till svenskt föreningsliv. Tjoff.

Drog du någon lärdom av tiden med BingoLotto?

– Det var någon som sa att jag och Marie Serneholt gjorde den svåraste formen av BingoLotto någonsin. Vi körde en timma rakt av utan reklam, i ett sträck. Sedan var formen på programmet något helt annat när jag ledde programmet. Vi hade dessutom ett manus på 45 sidor som skulle betas av utan möjlighet att hämta igen någonstans, som i en reklampaus eller liknande. Det kan jag känna mig lite stolt över att ha klarat av som programledare.

Tillbaka till bloggen


Arkiv