Kärleksbrev till föreningslivet

Mitt livs beslut

Så länge jag kan minnas har idrotts- och föreningsvärlden varit en stor del av mitt liv. Efter en kortare sejour i färgstarka gymnastik-trikåer, föll valet på innebandy. Såhär i efterhand skulle man vilja tro att det redan då fanns lockelse till själva sporten. Kanske fanns den, också. Men i själva verket var det nog för mig, som för många andra barn i den åldern, en längtan efter en gemenskap med mina vänner, en känsla av samhörighet, som fick Joel, 8 år, att kasta gympapåsen över ryggen och slå följe med sina bästa polare. För att tillsammans, tillsynes planlöst, jaga en plastboll i 60 minuter, två gånger i veckan. Då var beslutet såklart inget man reflekterade över. Idag, däremot, vet jag säkert att det var mitt livs bästa. Av fler skäl än vad detta format egentligen tillåter förklara. Men jag gör ett försök!

Foto: Roine Lundström

Ett andra hem

I år är det, om jag minns rätt, drygt 17 år sedan jag greppade tag om klubban för första gången. Mina första stapplande steg som innebandyspelare tog jag i Ekenhallen, i Kållered, drygt 2 mil norr om centrala Göteborg. Jag minns mina första intryck. Det var en mäktig sporthall. Jag minns läktaren som sträckte sig högre mot taket än vad jag gjorde, med mina knappa 130 cm. Jag minns svettdoften som satt i väggarna, och som då, hur märkligt det än låter, liksom bekräftade att jag ägnade mig åt något vuxet. Något tufft och coolt. Att jag, tillsammans med mina kompisar, var en del av något större. Av en förening där även vuxna, precis som vi, jagade samma plastboll. Doften bekräftade en framtid. En trygghet. Hoppet om en långvarig gemenskap. Tänk, längre fram i tiden kommer jag, och vi, kunna bidra till samma tudelat hemska och inspirerande doft!


Foto: Roine Lundström

När jag idag, tre gånger i veckan, tar mina nu mindre stapplande steg i samma hall, ser mina vuxna ögon hallen för vad den faktiskt är. Jag blickar nu ner på den halvt förfallna läktaren. Jag beklagar mig ibland över det hårda och skräpiga underlaget, som blivit ökänt och odugligstämplats av varenda lag i Göteborgstrakten. Jag frustreras över de knappa plusgraderna i januari och den dubbla svettutsöndringen i maj. Jag känner svettdoften, som jag nu därför alldeles säkert bidragit till.

Med mina barnaögon upplevde jag hallen som mäktig. Med mina vuxna ögon ser jag att jag hade rätt.

Föreningslivets fantastiska funktion

För utomstående är det alldeles säkert, utan vidare reflektion, lätt att tänka: hur betydelsefullt är det egentligen att springa runt, tillsynes fullkomligt planlöst, och jaga efter en plastboll, flera timmar i veckan, i flera år? Livsviktigt, menar jag. Lika viktigt att poängtera är också sammanhangets betydelse, snarare än sportens värde i sig. För det är vad allt handlar om. Lika mycket då som nu. Gemenskapen. Samhörigheten. Och en sak kan jag med säkerhet säga; inte ett enda av alla de miljoner löpsteg som jag tagit på en innebandyplan har varit riktningslöst. Varje steg har, i flera bemärkelser, tagit mig framåt. Fysiskt och mentalt, absolut. Men viktigast av allt; varje steg har samtidigt fört laget framåt. Mig och mina vänner, tillsammans. Detta ringar in kärnan av det vackra med lagsport i allmänhet, och med innebandy i synnerhet.

För det har jag Eken IBK att tacka. Klubben som fostrat mig till den spelare och, mer än till viss del, även den person jag är idag.

Foto: Roine Lundström

De ideella krafternas betydelse

Som barn handlade såklart allt om att ha kul. Och kul hade vi. Träningar och matcher var utan tvekan veckans höjdpunkter. För att inte tala om alla de träningsläger vi åkte på och alla de cuper som vi deltog i. Då var det inte mycket mer än glädjen av att få utöva sin sport, tillsammans med sina vänner, som florerade i kroppen och i tanken. Insikter om vilka uppoffringar, och vilket engagemang, vecka ut och vecka in, som gjorde det hela möjligt, var inte riktigt att tala om.

Det finns, å andra sidan, något fint i att vara så fullkomligt upptagen av sin egen kärlek till sporten och till sitt lag. Det finns något fint i att som barn ta sådant för givet, och framförallt i att kunna ta det för givet. För vad, om inte precis det, intygar om att föreningens ideella krafter gör nytta? Att som ung idrottsutövare kunna ägna allt sitt fokus åt glädjen betyder, i min mening, att föreningen har lyckats. Att alla de eldsjälar som arbetar därinom – efter alla pengar som avsatts för, efter all tid som investerats i och efter all hängivelse som ägnats åt verksamheten – spelar en livsviktig roll.

Med mina vuxenögon ser jag nu mycket tydligare hur många jag idag har att tacka, för så mycket. Mina föräldrar som lämnat, hämtat, hejat och tröstat. Mina tränare som, på bekostnad av värdefull tid, har gjort så gott de kunnat i att stimulera och uppmuntra, få alla att känna sig välkomna och delaktiga och lära ut det fina i att jobba mot ett gemensamt mål, tillsammans.

Värdet av att ge tillbaka

Det finns flera sätt att säga tack. Att ge tillbaka. Alla lika viktiga, tycker jag. Föreningslivet i allmänhet, och min förening i synnerhet, har ju gett mig, och många med mig, en massa fint.

I barndomen: en glöd. Sunda värderingar. Rörelse. Ambition och beslutsamhet.

I tonåren: en identitet. Dels utåt, gentemot min omgivning, men framförallt inom mig själv. Känslan av att vara riktigt duktig på något.

I vuxen ålder: det fina i att kunna vara en förebild för de yngre.

Genom alla år: en villkorslös gemenskap.

Mitt sätt att säga tack har varit att engagera mig, på olika sätt, i min förening. På samma sätt som så många tidigare gjort för mig. Dels genom praktiska och administrativa uppdrag, men framförallt genom att försöka vara en kompis, eller en förebild om man så vill, för kidsen. För dagens 8-åringar som kastar gympapåsen över ryggen och slår följe med sina bästa polare, för att spela lite innebandy. För att jaga livets plastboll. För att lära sig att ta ansvar. För att svettas och må bra. För att skjuta stenhårda dragskott i krysset. För att växa. För att bli en del av en förtrollande fin gemenskap. I mitt, och vårt, andra hem.

Foto: Roine Lundström

BingoLotto öppnar dörrar

Jag minns som sagt cuper och träningsläger. Jag minns också abonnerade bussar och frukt innan match. Jag minns påkostade föreningsdagar och Laserdome med laget. Jag minns plåt efter plåt av kärleksmums, match efter match. Fantastiskt.

Jag minns också att vi som barn, en gång per år, fick varsin bibba med lotter som vi fick i uppdrag att sälja. Bingolotter, specifikt. Mindre fantastiskt, kände de flesta av oss. Men det skulle bara göras. Och det gjordes.

Då såg jag inget samband. Det gör jag nu. Gör du?

Ideella krafter i all ära. Men för att en förening skall kunna blomstra kan man ibland behöva lite hjälp. Lite välförtjänt stöttning. Inte minst finansiellt. För oss har försäljning av Bingolotter och Folkspels produkter möjliggjort massor genom åren.

Folkspel ger växtkraft åt Sverige

Sen en tid tillbaka har jag, som anställd på Folkspel, i rollen som redaktör och mediakreatör, hittat ett nytt sätt att ge tillbaka. Att vara del av en ideell organisation vars övergripande uppdrag är att generera pengar, och växtkraft, till Sveriges föreningar och riksorganisationer, gör mig stolt. Att i mitt dagliga arbete, direkt och indirekt, få jobba för allas lika rätt till en meningsfull fritid, och en varm gemenskap, känns riktigt bra i magen. Varför? Svaret är lika enkelt som det är självklart; svenskt föreningsliv är samhällsnytta i sin finaste form. Det är livsviktigt. På riktigt.

Vill du tjäna pengar till din förening, så att ännu fler 8-åriga killar och tjejer, precis som jag, har möjlighet att uppleva föreningslivets fantastiska funktion? Läs mer här!